Arnesson

Gift med nn Astrid Ellingsdatter. Far Erling Skjalgsson på Sola
Barn: Tora

Arnmödlingarna 1. Arnungarna ("örnungarna") är namnet på den märkligaste af Norges stormannasläkter  
under medeltiden. Som  ättens hufvudsäte etraktades Giske (se d. o.) på Söndmöre; dessutom egde dess 
medlemmar de stora goden Austråt och Bjarkö.Stamfadern var, enligt gamla genealogier, Finvid "den funne", 
hvilken hade fått sitt binamn däraf att han blifvit funnen i ett örnbo,  där han låg insvept i silke. Hans sonson 
skall hafva varit den Arnmod jarl, efter hvilken ätten sedan fick namnet Arnmödlingarna.. Dennes son Arne, 
hvilken omtalas såsom förste egaren till Giske, lefde på Olof den heliges tid samt var dennes vän och länderman. 
Äfven Arnes  söner Kalf, Finn, Torberg och Arne spelade en framstående roll i den tidens historia. Från de båda 
sistnämnde härstammade ättens båda hufvudgrenar, Giske- och Bjarkö-ätterna. 1.    Giske-ätten.   Torberg Arnesson, 
som var gift med en dotter till Olof den heliges mäktige fiende Erling Skjalgsson på Sole, var det oaktadt denne 
konung uppriktigt  tillgifven, följde honom i landsflykt och deltog på hans sida i slaget vid Stiklastad,  där han  blef 
sårad. Hans  dotter Tora blef 1047  gift med Harald Hårdråde och därigenom stammoder till den följande konungaätten.
Af hans söner föll Eystein Orre 1066 i slaget vid Stanfordbridge.  Den andre sonen, ögmund, blef fader till Skofte, den 
förste norske korsfararen, hvilken under sitt korståg dog i Rom 1103.   Dennes son, Pål Skoftesson, hade en mycket 
prakt-älskande hustru, agnhild, men spelade ingen framstående roll  i  det offentliga lifvet.   Däremot  var Påls  son,  
Nikolaus Kufung (d.  1217),  en mycket betydande person under de inbördes striderna. Han utmärkte sig för en 
synnerlig trofasthet mot Magnus Erlingsson, men drog sig vid dennes död, 1184, sannolikt alldeles tillbaka från det 
politiska lifvet. I hans ställe framträdde nu hans son Pål Flida, som var en anhängare af Skule jarl. Påls son, Peter, 
stod på Håkan Håkanssons sida, ehuru han också var misstänkt att hysa sympatier för hertig Skule. Giskeätten utdog 
1265 med Peters son Nikolaus. Med hans dotter Margareta, som var gift med Bjarne Erlingsson, gick Giske gård öfver 
till den yngre Bjarkö-ätten.

2.   Bjarkö-ätten.   Arne Arnesson var liksom brodern  Torberg en trofast anhängare till Olof den helige, oaktadt också 
han var gift med en dotter till Erling Skjalgsson.  Då Olof återkom till Norge, slöt sig A. till honom och blef svårt sårad 
i slaget  vid Stiklastad.  Hans son Jon äktade en dotter till Tore Hund och ärfde därigenom dennes stamgods Bjarkö. 
Jons son var den från Magnus Barfots sista Irlandståg (1103) bekante Vidkunn Jonsson, hvilkens son Erling under de 
inbördes krigen tillhörde Magnus Erlingssons parti.   Dennes son  Vidkunn  Erlingsson blef vid  18 års ålder  (1183)   
dödad  af  Sverres anhängare. Med honom utdog ätten, och Bjarkö gick genom  hans syster Ragnas giftermål öfver 
till lagmannen  i Hålogaland   Bjarne   Mardsson.Från   dem härstammade "den yngre Bjarkö-ätten", som sedermera 
äfven ärfde Giske.

3.   Kalf Arnesson och Finn Arnesson stiftade inga särskilda grenar af ätten, men spelade däremot så mycket mer 
framstående roller i historien. Liksom fadern och bröderna började Kalf med att vara konung Olofs anhängare "och 
hade också denne att tacka för att han genom gifte med änkan efter ölve på Egge kom i besittning af dennes gård. 
Sedermera slöt han sig emellertid till Olofs fiender, var i slaget vid Stiklastad, där hans tre bröder kämpade på 
konungens sida, en af bondehärens anförare och skall själf hafva tillfogat konungen ett af de tre sår, som blefvo 
hans bane. Kalf blef dock snart missnöjd med det danska herradömet och förenade sig med Ejnar Tambaskälfver 
om att fördrifva den danske lydkonungen och sätta Olofs son Magnus på tronen. Själfva hämtade de denne från 
Ryssland till Norge. Men då Kalf och Ejnar Mda ville vara den unge konungens ledare, uppstod ett spändt förhållande 
mellan dem. Magnus kunde heller aldrig förlåta den förre hans andel i faderns död, och Kalfs ställning blef till sist så 
ohållbar, att han fann sig föranlåten att lämna Norge och begifva sig till Orken-öarna. Först många år därefter, sedan 
konung Magnus aflidit och Ejnar blifvit dräpt, kom Kalf tillbaka till Norge (1050), förlitande sig på den förlikning, som 
brodern Finn åstadkommit mellan honom och Harald Hårdråde. Försoningen var emellertid icke uppriktig å konungens 
sida, och redan år 1051, under ett tåg till Danmark, blef Kalf dräpt under omständigheter, som tydligt visade, att dråpet 
var en följd af konungens beräkning. Detta föranledde en fullständig brytning mellan konungen och Finn Arnesson, 
hvilken i det längsta hållit sig till Olofs ätt. Han hade följt Olof i landsflykt, kämpat vid sina bröder Torbergs och Arnes 
sida vid Stiklastad och där liksom de blifvit sårad. Han var då högeligen förbittrad på Kalf, men blef sedan fullkomligt 
försonad med honom. Finns förhållande till konungarna Magnus och Harald var stundom icke rätt vänligt, ehuru han 
gjort i synnerhet den senare stora tjänster, och då brodern Kalf blifvit dräpt på Haralds anstiftan, lämnade han Norge 
och trädde i tjänst hos danske konungen, som gjorde honom till jarl och hofding öfver Halland. I slaget vid Nissa-ån 
blef Finn tillfångatagen af Harald Hårdråde, som likväl inom kort frigaf honom. Han tyckes hafva aflidit  icke långt därefter. 
Han efterlämnade endast en dotter, Ingeborg (Jarlamoder), som först var gift med Orkenö-jarlen Torfinn och sedan med en 
konung i Skottland. - Kalf och Finn kunna tillika med Ejnar Tambaskälfver betraktas såsom de mest framstående 
representanterna för den äldre norska länder-manna-aristokratien. Se P. A. Munch, "Arnmöd-lingerne" (i "Annaler for nord. 
oldkyndighed", 1846), och Chr. Lange, "Besidderne af Giske" (i "Nord. tidskr. f. videnskab og literatur", IV). Y. KN.


Kilde: Nordisk familjebok - internettutgave